Ett barn försvinner mystiskt. Ett annat mystiskt barn dyker upp samtidigt som ett mystiskt monster och mystiska män i mystiska skyddsdräkter. I Netflix nya serie Stranger Things möter vi en hel del klyschor. Redan introscenen har vi sett så många gånger tidigare att en hade blivit besviken om den slutat annorlunda.

Vi befinner oss på en forskningsanläggning. Något har kommit lös och gör det som Något brukar göra när det kommit lös på en mystisk forskningsanläggning. Samtidigt sitter fyra kompisar i en källare och spelar rollspel. På vägen hem försvinner en av kompisarna, och liksom när Laura Palmers kropp spolas upp i Twin Peaks börjar en story av lika delar skräck och sci-fi nästas upp.

str2

Stranger Things andas, något som TVdags och alla andra medier uppmärksammat tidigare, mycket Spielberg och 1980-tal. Kläderna, prylarna, inredningen, musiken och inte minst frisyrerna (fast barn i amerikanska produktioner har väl typ alltid samma frisyr, oavsett decennium, eller?). Avsnitten är fyllda av dåtida, popkulturella referenser. De är även fyllda av många, välfungerande, klyschor, som snarare är hemtrevliga än uttjatade. Flera skådespelare tycker jag mig exempelvis känna igen från tidigare, innan jag inser att jag troligen bara känner igen karaktärerna från så mycket annat. Det andas såklart också väldigt mycket J.J. Abrams Super 8, som får ses som en föregångare till Stranger Things i genren välproducerad 1980-talsnostalgi. Trots att jag föddes ungefär två veckor innan händelserna i första avsnittet utspelar sig – och att mina främsta nostalgiska referenser rimligtvis borde ligga cirka 10 år framåt i tiden med Turtles och Spice Girls istället för Dungeons & Dragons och The Clash – infinner sig snart en varm igenkännande känsla i magen.

Personligen blev jag pepp på Stranger Things utan att vare sig ha sett trailern, eller läst särskilt mycket mer än rubriker innan jag påbörjade första avsnittet. Utifrån yta och innehåll får jag känslan att E.T. och The Goonies avkomma möter X-Files och Fringesavkomma på ett swingersparty och magi uppstår. Kanske hoppar Poltergeist in på ett hörn också.

str3

Som extra nostalgipoäng på moset ser vi Winona Ryder (visst har hon väl varit med i matchen och borta ur svängen tillräckligt länge för att kunna plocka nostalgipoäng?) och Matthew Modine i roller. Skådespeleriet är riktigt bra. Alla barn sköter sig utmärkt, vilket är en förutsättning i min bok. Min version av helvetet är fullt dåliga barnskådespelare. Stämningen är mysigt kymig, miljöerna likaså. Synth-soundtracket för oss till bekanta John Carpenter och Tron-marker.

Att Netflix kan göra högkvalitativa egna serier har varit uppenbart ett tag nu, och Stranger Things är inget undantag.

Artikel från tvdags.se

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here