edh2

Jag säger högt till mig själv:
-”Fan, jag vill så gärna att denna texten skall bli förstådd”

Jag började skriva precis som alltid men denna gången visste jag vad texten skulle handla om. Jag hade en plan men det bara sket sig. Att få fram det genuint, med glimten i ögat och skriva som jag snackar, har kommit naturligt för mig tidigare. När jag sedan läste vad jag skrivit så tänkte jag direkt, vem fan är den här bittra killen?! Min tanke var att skriva djupare och mer ingående bakom ”wow”-effekten av att lyckas nå sitt mål. Bakom förskönade artiklar, tv, media och bilder.

”Från rullstol till Kilimanjaro”
”Bröt ryggen, nu bestiger han berg”
”För ett år sedan bröt Rickard ryggen, nu står han på toppen”

Dagens sanning med risk för att låta gnällig, så skall jag ändå låta några delar av texten vara kvar.

Ja, den 23:e Januari 2014 föll jag från klätterväggen, krossade båda fötterna och bröt ryggen. Nyligen kom jag hem från Afrika efter att jag på dagen, ett år efter olyckan lyckats med mitt mål, att bestiga Mt Kilimanjaro. Det har varit artiklar, intervjuer, TV och rubrikerna är många. Ingen är stoltare och gladare än jag och jag är tacksam för att det uppmärksammats och delats.

I början av förra året fick jag en möjlighet att skriva om min väg tillbaka, vilket har varit väldigt givande och en del terapi. På www.inspiredh.se har jag sedan olyckan delat med mig av min upplevelse, uppfattning och erfarenhet i livet. Genom att skriva som jag pratar har jag naket, ärligt och med glimten i ögat delat med mig av mina djupaste tankar, som sedan lett till att vilja inspirera andra.

Jag har öppet pratat om mina smärtor, behov och situation. Idag, ett år efter olyckan lyckades jag bevisa för mig själv, vad som faktiskt är möjligt. Då blir man glad när telefonen ringer och man kan dela med sig av denna glädje och entusiastiskt berätta om resan dit. Även när det ringer från tidningar är jag lika öppen och ärlig i mina svar som jag skrivit om det på hemsidan.

…men det är så mycket som inte snappas upp.

Ni som läser nu måste missförstå mig rätt. Jag älskar att berätta en bra ”story”, uppmärksamheten som man får och -”du är galen” är en komplimang för mig. Nu förstår jag att en intervju leder till en artikel, som i sin tur landar i att lösnummer skall säljas. Så när telefonen ringer så berättar jag om ”från rullstol till Kilimanjaro”.

edh

Men jag berättar också om min första ”role of shame” på morgonkvisten efter en blöt kväll, när jag trotsar kateter och blöja för en permission så att jag kan gå på ”Mustasch” konsert och när jag skiter ned mig på PUSH mitt på Avenyn. Jag berättar hur mycket större det var för mig att säga nej till en måltid i sängen för att, kallsvettandes peta i maten runt köksbordet. Att det såklart var skönt när två brudar i min egna ålder skrubbar och tvättar mig, men det går aldrig att jämföra med när jag tog min första dusch själv. Eller att det är mycket modigare av mig att åka till Miami, för att sedan byta blöja tre gånger innan jag kan ta mitt första dopp i havet.

Jag är riktigt tacksam för att det uppmärksammas men jag är glad att jag kan fylla ut tomrummen på mitt egna forum. För det är inte bara det fysiska att resa sig ur rullstolen och bestiga ett berg som är bedriften i det här. Och tack vare wow-effekten av media kan jag nu förklara det jag tycker är det stora med min resa och vägen tillbaka.

Jag har sagt det i varenda intervju:
”Att hade jag brutit båda fötterna på berget, så hade ni fortfarande sett mig på toppen, men hade magen strulat så hade det skitit sig (bokstavligt talat).”

Att använda blöja för att du inte vet när du behöver skita och använda en halvmeter kateter för att kunna pissa är inte lätt alla gånger. Idag har jag har fattat att bajsblöjor inte säljer tidningar helt enkelt , men jag vill så gärna att det  nämns och jag tror någonstans att dina ”spöken” i skallen är ditt största hinder. Inte att man rent fysiskt inte kan ta sig fram.

Alla har inte samma tur som jag att bara skada sig fysiskt. För andra blir det en lång mental färd genom år av tvivel, grubblande och kamp mot psykiska ”hjärnspöken”. Jag vill genom att dela med mig av detta inspirera andra i liknande situationer att våga ta steget utanför dörren och utan att skämmas kriga för sina drömmar och mål.

Jag accepterade samma dag vad som hänt. Aldrig gillat läget men jag kan inte göra något åt det, så jag bestämde mig direkt:

-”Alright, nu är situationen såhär, nu gör vi det bästa av det”. 

Här avbröt jag skrivandet och läste i genom texten:

-”Vem fan är den här bittra killen?”

Det var inte alls min mening att hugga på media och deras tolkning. Det var nog bara lite frustrerande att allt inte når fram. Någonstans var det större för mig att våga ta alla dessa chanser hela året än att jag faktiskt vara på toppen.

Jag vill så gärna nå fram till dem som behöver det mest och jag skulle önska att jag bara kunde sätta fingret på vad som faktiskt fungerat för mig. Att ta det första steget så är halva racet vunnet. Att försöka och inte ge upp sina drömmar och våga ta risken att inte lyckas. Man har inte misslyckats förens man gett upp är något jag repeterat många gånger på sidan och jag vill så gärna att det når fram.

Att tänka positivt och se lösningar istället för att grubbla på varför. Jag vill prata om det man inte pratar om. Problemen och hindren bakom en synlig skada och hur mycket det gör att faktiskt prata om det. Jag önskar så hårt att en video på två minuter hade kunnat förmedla allt detta men så är det helt enkelt inte.

Hade jag sett överskriften: ”Från rullstol till Kilimanjaro” och sedan sett videon på en snubbe som mot alla odds står på toppen på årsdagen så hade jag nog tänk, ”WOW”.

Inte på, undra vad han går i genom mentalt, hur det är att gå i blöja eller varför just han lyckades. Utan snarare just ”wow” och scrollat vidare.

Jag ska fortsätta som jag gör och förhoppningsvis når hela budskapet fram till slut. Jag har än en gång fått skriva av mig, delat det och någonstans försökt inspirera. Trots det kan jag fortfarande inte helt sätta fingret på vad som funkar för mig, men jag vill finna det och dela med mig av det.
Jag vill nå fram med hela storyn!

Nu på Måndag skall jag vara med i TV4 och sitta i soffan. Snacka om vägen tillbaka och ”Från rullstol till Kilimanjaro”, så tar vi det där ifrån.. men ha i bakhuvudet att det ligger så mycket mer bakom en prestation än vad som syns.

edh3

BAWS älskar Rickard och har skrivit om honom och hans livsresa tidigare. Se länkar nedan. Vi saluterar dig Rickard, din personliga resa är definitionen av att göra något ”Like a BAWS”

http://baws.se/fran-rullstol-till-kilimanjaro/
http://baws.se/att-resa-sig-upp-nar-man-faller/

DELA

LÄMNA ETT SVAR

Skriv kommentar!
Ange namn