THE LONE RANGER

The Lone ranger (i Sverige en gång (o)känd som Svarta Masken) blev inte riktigt den succé som investerarna hade hoppats. Syftet var givetvis att få igång en Pirates of the Caribbean-franchise fast med cowboys och indianer. Jag kommer att avslöja ett par detaljer ur filmen (spoilers), och de är samtliga pusselbitar som delvis kan förklara varför jag knappt orkar ge filmen något betyg.

1, Den magiska hästen. Jag är väldigt dåligt påläst angående originalhistorierna, men jag tar för givet att den vita springaren var central även där, om den kunde flyga/återuppväcka folk från de döda/prata/var odödlig/åt skorpinjoner låter jag vara osagt. Om magi funkar/existerar får vi aldrig riktigt någon klarhet över, utan det stannar i det stora hela med hästen.

2, De kannibalistiska och köttätande kaninerna. (behöver knappast någon längre förklaring)

3, Buskishumorn. Stundtals försöker filmen vara rolig, något som inte riktigt passar in då det i grund och botten är en väldigt mörk historia, med en del väldigt våldsamma scener. Den följer såklart reglerna för sin PG-rating, men det är ändå inget för en elvaåring.

4, Den röriga sujetten. Berättandeformen som sker genom en åldrad Tonto (Johnny Depp i nytt, tokigt smink). En väldigt gammal indian som är antingen en gipsfigur eller anställd att stundtals stå väldigt stilla i en westernutställning på ett nöjesfält berättar hela historian för en äppelkindad liten gosse i cowboyhatt. Valet att starta/avsluta/avbryta filmen på detta sätt gör att tempot försvinner, plus att Tonto även som gammal, nästan övertydligt, ska presenteras som filmens ständiga komiska inslag.

5, The Lone Rangers samvete. Ni är förvarnade att det skulle bli ett par spoilers, så här kommer en rejäl: The Lone Ranger föds efter att den stolpige, nyligen hemvände åklagaren och pacifisten John Reid (Armie Hammer) nästan dör men blir räddad av den magiska hästen och Tonto efter att ha sett sin bror få sitt hjärta utskuret och uppätet av filmens skurk. Reid bestämmer sig såklart för att jaga rätt på skurken, fångar honom ett par gånger, men vägrar (trots att det uppenbarligen hade varit det mest logiska) att ens skadeskjuta honom pga ”Han ska dömas i domstol”. Det låter ju sunt, speciellt med tanke på att Reid är åklagare, och inte något större fan av vapen. Vad som inte är lika sunt är att Reid under filmens gång har ihjäl X antal både skurkar och soldater. Hela grejen med att betona hans samvete faller liksom platt där.

Det finns fler saker jag kan klaga på, men dessa får ni upptäcka själva. Poängen med min avsmak för filmen är att den aldrig hittar balansen. Ska den vara rolig, brutal, eller klassisk western, ska den vara ljus eller mörk, finns det magi eller ej, är Tonto och The Lone Ranger kompisar eller ej, är The Lone ranger god med ett samvete eller en kallblodig (lite korkad) mördare utan möjlighet till eftertanke. Jag kan inte bedöma om mina åsikter och tankar är generellt godtagbara hos dig som tittare, men i mina ögon borde någon ha dragit i handbromsen väldigt tidigt under produktionen. Hellre än att titta på The Lone Ranger råder jag er att leta upp de två första säsongerna av Hell on Wheels, smutsig och rak western utan köttätande kaniner och magiska hästar.

DELA
En man med många åsikter och onyttigt mycket kunskap om film.

LÄMNA ETT SVAR

Skriv kommentar!
Ange namn