I samarbete med Filmtopp.se

Film: Logan – The Wolverine
Regi: James Mangold
Manus: Scott Frank, James Mangold & Michael Green
Med: Hugh Jackman, Patrick Stewart, Boyd Holbrook, Dafne Keen, Richard E. Grant m.fl.
Genre: Action, Science Fiction
Speltid: 2 tim 17 min

I en framtid där mutanterna börjat dö ut har Logan (Jackman), en gång känd som Wolverine, börjat förlora sin förmåga att läka. Detta har gjort att han är långsammare, haltar och har ständiga smärtor. Han gör sitt bästa för att ta hand om Professor Charles Xavier (Stewart), vars höga ålder har gjort hans mutantförmågor oförutsägbara. Logan kastas återigen in i händelsernas centrum när han måste skydda den unga mutanten Laura (Keen), som jagas av ett mystiskt och ondsint företag, vars beväpnade säkerhetsstyrka leds av den brutale Pierce (Holbrook). Den stora frågan är om den ledbrutne Logan är stark nog att än en gång släppa lös vilddjuret och rädda sina skyddslingar.

LÄS OCKSÅ: X-Men-filmerna: Från sämst till bäst

Den här filmen får mig att tänka på ett citat från Stephen Kings romanserie Det mörka tornet; ”The world has moved on.” Detta åsyftar det faktum att världen har förändrats radikalt, till det sämre. I Logan har mutanter inte bara jagats och mördats, de har slutat födas. Logan och Professor Xavier är två av de sista mutanterna. Och deras förmågor är inte heller vad de en gång var. De gör sitt bästa för att överleva med sin smärta, både den fysiska och mentala, som är värre. Logan är trött på våldet och världen i allmänhet. Han ser ingen poäng i mutanternas existens. Det finns ingen poäng i något, tycker han. Professor Xavier försöker övertyga honom om att det inte är för sent, att Logan fortfarande kan uppleva en känsla av syfte och samhörighet, som han blivit förnekad hela sitt liv.

Logan är en karaktärsdriven film. Visst bjuds vi på en hel del actionsekvenser; filmen håller vad den utlovar med sin högre åldersgräns då den bjuder på ordentligt blodiga sekvenser och ett lite grövre språk som passar huvudkaraktären. I grund och botten handlar det dock om två nedbrutna män som en gång var hjältar och som nu försöker göra åtminstone en god handling till innan det är för sent.

Marvel har länge haft problem med att ge oss intressanta skurkar. Här har de dock lyckats rätt bra med Pierce. Till skillnad från många andra fiender Logan och Professor Xavier mött, är Pierce inte en mutant. Han är en mycket skicklig soldat vars främsta kännetecken är en mekanisk högerhand. Han är smart, skicklig, brutal och kaxig. Denna kaxighet går dock aldrig så långt att den blir irriterande. Vi får bara hoppas att Marvel hade anteckningsboken framme när de fick se det färdiga resultatet. För Holbrook har här gett oss en skurk med pondus.

Dessvärre har Logan ett antal brister. För det första är själva handlingen väldigt mallartad. Våra hjältar förs samman och måste sedan fly för livet från det vagt definierade elaka företaget, vars motivation är girighet. Det är ett välkänt format i actionfilmer. Jag kan till och med uppskatta det om det är något som håller sig till första akten. Men här är det vad som driver handlingen framåt hela tiden. Och då känns det alltför bekant. Logan är visserligen karaktärsdriven, men filmen hade varit bättre ifall skaparna förlitat sig ännu mer på karaktärerna, istället för att spä ut den med berättar-klyschor.

Sedan pratas det en hel del i filmen om något som hände för en tid sedan, något hemskt, som fick Logan och Professor Xavier att söka ett liv i skymundan. Vi får ett par ledtrådar till vad det var som hände, men får det aldrig förklarat för oss. Det känns som att denna händelse är nyckeln till att förstå de två mutanternas sinnesstämning. Här hade en utförlig flashback känts väl motiverad (eller varför inte en hel film?). 

Ända sedan X-Men kom ut 2000 har jag gillat Wolverine-karaktären. Till skillnad från de flesta andra mutanter i filmerna är han en någorlunda komplex karaktär. Han är en god människa som har begått många onda handlingar. Han är en hjälte, men även ett vilddjur, vilket är en av anledningarna till att han kallas just Wolverine. Jag är en av få som gillade X-Men Origins: Wolverine, som tog med oss till Wolverines rötter och en intressant konflikt med hans bror, Victor Creed, som är en sorts förvrängd spegelbild av honom. The Wolverine var minst lika formelbaserad som Logan, dock utan att fördjupa karaktärerna något vidare. Logan är betydligt bättre och känns som en rätt bra avrundning till berättelsen om en mutant vars odödlighet är en förbannelse snarare än en gåva. Men det känns ändå som att ett kapitel saknas. För filmen har gjort mig extremt nyfiken på vad det var som hände innan Logan och Professor X flydde ut i den mexikanska öknen.

Kom igen, Jackman, en film till!

LÄS OCKSÅ: Bioåret 2017 – sju serietidningsfilmer jag längtar efter

Bäst: Karaktärsporträttet av Logan/Wolverine.
Sämst: Handlingens mallartade form.

DELA
Föregående artikelMercedes-Benz GLA
Nästa artikelNike Air Max 1 Anniversary
Världens bästa redaktion.

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here