war

Det finns ett psykologiskt fenomen som heter ’End of history illusion’ vilken syftar till hur människor tenderar att tro att de är färdigutvecklade som person. Att identiteten de har antagit i just den stunden, är individens slutgilitga identitet. Tankarna och åsikterna man har, musiken man gillar, maten som smakar bäst etcetera, kommer förbli så till dödens dagar. Men tittar man tillbaks tio år, så inser man att ens persona har förändrats en hel del (förhoppningsvis till det bättre). Det finns därför ingen anledning till att tro att personen man kommer vara tio år in i framtiden, kommer ha samma tankar och värderingar som den person man är för stunden.

Detta var något jag fick lära mig den där våren och sommaren 2014 när jag Backpackade, först Australien i tre månader, och sedan Europa i tre månader. Det finns såklart otaliga historier från den tiden, men den här står nog ut som lite mer speciell än allt annat jag var med om under den tiden. Att jag, precis som Patric, reste själv, gjorde såklart att jag fick uppleva något utöver det vanliga.

Det var varmt den där dagen, jag minns att det var strålande solsken när jag lämnade huvudstationen i Prag för min nästa destination, Warszawa. Jag skulle spendera de nästkommande tre dagarna där, men för att ta mig dit så var det en tågresa på nästan tolv timmar, med två olika tåg. Prag till Ostrava gick jättesmidigt, ett modernt tåg med lufkonditionering och uttag för min platta. När vi kom fram till Ostrava så visste jag att det var några timmars väntan tills nästa tåg. Jag satte mig sonika på en bänk med min medhavda massäck, och om jag inte minns helt fel Harry Potter och den flammande bägaren i bokform. Tiden gick, och gick, och gick. När tåget var en timme sent så försökte jag få tag på någon på tågstationen som kunde engelska, eller möjligen kanske kunde ge mig någon form av information. Dessvärre var jag inte så lyckligt lottad.

Vi gör här ett tidshopp några timmar framåt, det började närma sig kväll, men inget tåg hade kommit. Som rutinerad backpackare vid detta laget så tog jag läget med ro, jag antog helt enkelt att om tåget inte kom den dagen, så skulle det komma under morgondagen (jag visste att det gick en gång varje dygn). Eftersom jag reste på en limiterad budget så hade jag helt enkelt inte det ekonomiska ytrymmet att ta in på ett hostel eller hotell, så jag tänkte att jag skulle ruffa till det, och sova på stationen under natten. Sagt och gjort, när kvällen kom så rullade jag ut min sovsäck på en lämplig bänk i den nu ödelagda stationsbyggnaden.

Det är nu jag vill presentera twisten i denna story, en man vars namn jag inte riktigt vet hur man uttalar, men motsvarigheten till svenskans Tomas. Han kom fram till mig och började babbla på tjeckiska, medans jag själv stod som ett stort frågetecken och mest undrade om jag skulle bli utslängd från stationsbyggnaden. Jag försökte med några engelska fraser, men det var som fördömt. Min tjeckiska, tja den är i princip obefintlig. Det är i sådana situationer jag ibland önskar att jag hade haft tillgång till ett lexikon likt det på Woxikon.se, så hade jag iaf kunnat slå upp ord och fraser som mannen kunnat förstå.

Dessvärre hade jag inte tillgång till någon sådan tjänst, men jag råkar vara ganska okej på charader. När språkförbistringen visade sig vara oöverkomlig, så visade sig mina charadkunskaper faktiskt ha ett vettigt tillämpningsområde, nämligen att kommunicera min nuvarande situation.

’Tåget kom inte, jag ska sova här på bänken’ (Jag vet att du som läsare sitter och funderar för dig själv hur du själv skulle utforma den charaden)

Mannen, den tjeckiske Tomas, ansåg att det var en utomordentligt dålig idé, och visade med sina medelmåttiga charader att han tyckte att jag skulle sova i hans familjs hus.
I den här situationen hade jag nu två alternativ. Antingen skulle jag kunnat stannat kvar på den där bänken och sovit där, eller så skulle jag kunna bege mig in på ett nytt härligt, men potentiellt livsfarligt, äventyr. Kanske tack vare min avsaknad av instinktiv överlevnadsförmåga, så valde jag alternativ två. Jag hoppade med i mannens bil, och åkte med honom hem.

Väl framkomna blev jag serverad en fantastisk måltid av tjeckisk husmanskost, tillagad av hans fru. Jag mötte dessutom deras två fantastiska ungar. Vi satt och gjorde charader runt matbordet, medans vi både åt och drack i (o)hälsosamma mängder. Tillslut fick jag sova på familjen soffa i vardagsrummet innan jag på morgonen efter fick skjuts tillbaks till tågstationen av den tjeckiska Tomas.

Ja, för er som undrar, tåget kom den dagen och jag kom fram till Warszawa ett dygn försenat, men med ett minne jag kommer bära med mig för resten av mitt liv.

Vad vill jag då ha sagt med den här historien?
Jo, något så enkelt som att de mest oväntade sakerna händer på de mest oväntade ställena. Jag hade aldrig fått uppleva en liknande händelse, om jag inte hade varit öppen för att förändra min person, och mina kanske förutfattade meningar. All förändring är inte av ondo. Ibland kan ett öppnat hjärta leda till något så mycket mer än ett möte två personer emellan. I detta fall vill jag verkligen tro att allt det där resandet, alla de människorna jag har mött, har förändrat mig. Jag är inte samma människa idag som jag var för bara några år sedan, jag är bättre.

DELA
Världens bästa redaktion.

LÄMNA ETT SVAR

Skriv kommentar!
Ange namn