ACNJhigh

Baws älskar A Cat Named Joe. De har grymma T-shirts, linnen, tröjor och jeans. Men vad som fascinerar oss mest är namnet på klädmärket. Varför heter de så, och hur uppkom det? Vi misstänkte att det dolde sig en fantastisk historia bakom, så vi ringde genast upp ägarna för att gå till botten med det här. Och vi hade rätt, like a baws. Läs den gripande, fängslande och sköna historien bakom ACNJ berättad av dem själva. Sen kan ni gå in på deras sida och beställa hem lite coola kläder också.

-Det hela började i hörnet av Haight & Ashbury Street San Francisco CA. Ett möte med en människa och en jävla massa öl!

Det var fjärde dagen på resan till San Francisco, som hittills hade bestått av 4:e juli-firande och en två dagars bakfylla!

Vi bodde i ett hus som användes som boende för studerande vid USF ( University of San Francisco) inte långt från Golden Gateparkens ena ändå, och hade fått rummet i källaren till vårt förfogande. I rummet fanns en Tv, en bäddsoffa och ett klassiskt beerpongbord.. Bordet var nerklottrat med autografer och olika halvutkletade fyllecitat.. Alla repor och skavanker berättade att källaren hade haft många förfriskade besökare under åren…

Vi satt ner i soffan, fortfarande skakiga efter nationaldagsfirandet 2 dagar innan, och pratade om vad vi skulle göra med vår resterande tid i USA. Efter ett par stärkande öl, bestämde vi oss för att köra en beerpongturnering i kombination med ett parti Wizardstick! För er som inte vet vad wizardstick är, så är det en lek där man tejpar ihop ölburkarna man druckit på varandra tills de bildar en lång trollkarsstav, högst stav vinner!

Efter några timmars spel hade vi alla praktfulla wizardsticks i våra nävar, och vi hade aldrig vart lyckligare! Festen fortsatte och vi blev mer och mer tankade i takt med att stavarna växte.. Det är något konstigt med just en wizardstick, man får en underligt belönande känsla när man inser att den har vuxit högre än sin egen längd, och man fortfarande står på benen…

Tillslut började vi till vår förfäran märka att ölen hade tagit slut, utan att drabbas av panik sansade vi oss och kom den lysande idén att sticka och köpa nya!
Tyvärr var alla inte lika ”pigga” som jag var den kvällen. jag var nämligen kortast i gänget, och hade inte behövt dricka riktigt lika mycket som de andra för att få staven till min egen längd. Jag fick det prestigefyllda uppdraget att skaffa mer dricka!

Ganska omedveten om omgivningen tog jag min praktfulla stav i handen och vandrade ut i storstadsnatten! Jag hade bara vandrat några hundra meter när jag såg ljuset av en klassisk liquerstore vid hörnet av en stor byggnad! Och jag började sätta kurs mot ingången! Väl inne i butiken plockade jag på mig två tolvpack med Corse light, betalade och gick ut…

– ”Whats up dude, can you spare some change?” Var det första mannen sa till mig.

Han var en ganska kortvuxen man med brunt skägg som prydde det ganska trötta och slitna ansiktet.. Han hade trasiga kläder och det enda tillhörigheterna han hade var nerstoppade i en brun papperspåse.

– ”Anything will do! i would really appreciate it”. Sa han sen!

Jag tittade på mannen och kände direkt en konstig känsla av att detta var en riktigt reko kille som hade hamnat riktigt jävla snett i livet. Jag kände att jag ville veta mer om mannen, jag ville veta hur ett liv kan gå så snett att man står utanför en affär mitt i natten i trasiga kläder och försöker tigga pengar till mat. Men mest av allt ville jag hjälpa honom..

Istället för att leta efter pengar så fick jag ett infall och jag höll upp ett av tolvpacken och fråga om han ville ta en öl… Han tittade lite konstigt på mig och svarade, ja visst.. Vi satte oss på en trappa en liten bit ifrån affären och jag öppnade två öl, och sträckte över en till mannen. Han såg lite orolig ut, och tittade sig väldigt mycket omkring, och jag frågade om allt var ok.

Han berättade att det inte var något bra ställe att sitta och dricka öl på kl 3 på natten, och att om polisen skulle komma, så hade de plockat med oss till stationen.. Han föreslog istället att vi skulle gå in i Golden Gate-parken, där insynen var lite mer skyddad av buskar och träd.

Nu i efterhand kan jag ju tänka att det kanske inte är det smartaste draget jag har gjort, att totalt dyngrak följa med en helt främmande människa in i en mörk park i USA mitt i natten.. Men det var inget jag oroade mig för då, så jag plockade upp mina lådor öl och följde med.

Inne i parken satte vi oss på en bänk, och full och pratglad som jag var började jag berätta om mitt liv hemma i Sverige, om hur resan till USA hade vart och vad jag tyckte om den främmande mannens Land ”so far”! Vi satt och pratade länge och allt möjligt, och efter en stund så kändes det precis som att i känt varandra en evighet, Mannen eller Joe som jag fick reda på att han hette, hade tidigare varit anställd som arbetsledare på en byggföretag, han hade haft ett fint hus, en fin bil och den bästa fru i världen (som han själv uttryckte det).. Han var då lycklig och hade allt som han kunde önska sig! Han hade lyckats i sitt liv.

Tills dagen hade kommit när allt hade raserats.. Han fick beskedet om att hans fru avlidit i en trafikolycka.. Där tog det slut för Joe, I all sorg tvingades han sluta sitt jobb, och utan inkomst förlorade han till slut också sitt hus. Han hade nu ingenting kvar. Han berättade om att han under flera år bott under trappor, broar och i olika parker i San Francisco, och om hur myndigheterna försökte ”städa bort” folk som honom, genom att med brandbilar spurta vatten på de sovande hemlösa, för att parkidyllerna skulle hållas rena från slödder som han själv. För alla hemlösa var vardagen en kamp om överlevnad, en del tog till droger för att minska kylan och hungern, andra gick in på brottets bana, och oftast blev de inte särskilt långvariga på jorden.

Joe kan har varit en av de mest trevliga, och intellektuella människorna jag någonsin träffat i mitt liv, han var artig, och snäll och han hade ett sätt att berätta saker så att de verkligen gick in i hjärtat. Joes liv skilde sig något enormt mot mitt eget. Han levde i en mardröm jämfört med mig, allt jag tog för givet, var en lyx som Joe förmodligen aldrig skulle få unna sig igen. Han spenderade sina dagar med att tigga småpengar och att försöka få i sig mat för att överleva.
Ändå hade han inte gett upp, han var fast övertygad om att en dag få tillbaka sitt gamla liv, efter flera år på gatan. Han var helt bestämd i att inte börja med droger eller kriminalitet, som bara hade hållit honom fast på gatan, kanske för alltid.

Flera timmar senare, tidigt in på morgonen Innan jag och Joe tog farväl, så gav jag honom 100 dollar, och önskade honom lycka till i livet. Det var mycket pengar även för mig, men vad Joe hade lärt mig den kvällen vart värt så mycket mer än så…

Mötet med en människa satte spår i mig som förändrade mitt sätt att se på livet och hela min världsbild. Han lärde mig att värdesätta livet, att kämpa för det man vill ha och att aldrig någonsin ge upp!

Detta företag tillägnas därför mannen i hörnet av Haight-Ashbury st som fick mig att inse att jag är en väldigt lyckligt lottad person!

De berättar även för BAWS att deras mission just nu är att försöka leta reda på Joe för att kunna erbjuda honom ett delägarskap i företaget. Om han ens lever i dag. To be continued…

 

DELA
Världens bästa redaktion.

LÄMNA ETT SVAR

Skriv kommentar!
Ange namn