broken-glass-2-1158910

Alla kan vi känna oss lite ”trasiga” emellanåt. En del av oss hävdar t om att vi är trasiga – på riktigt. Att det finns något hos oss som behöver lagas, fixas till.

Sanningen är den att hur trasiga vi än känner oss så är vi de facto inte det. Däremot har nog de flesta av oss trasiga skärvor inom sig. Skärvor från barndomen som rispar våra själar.

En del av oss har lärt sig att leva med dessa skärvor medan andra kämpar förtvivlat. Både med att inte skära sig själva men också med att inte skära människor i sin omgivning.

Jag trodde länge att mina skärvor var jag. Jag var trasig och kantstött. Något gick sönder inom mig som barn och nu satt jag i vuxen ålder och fortsatte att skada och skära mig på dessa skärvor. och än värre – jag skar även dem jag älskade. Och en dag skulle jag kanske få barn. Skulle jag skära dom också med mina skärvor?

Men jag har nu äntligen insett att jag visst må vara kantstött men jag är inte trasig. Jag har mina skärvor inom mig och dom är en del av mig – men jag är inte dom.

Och kanske är vi alla lite ”kantstötta”, men det är inte det som det som är frågan.

Frågan är hur jag bär min kantstötthet. Hur jag förhåller mig till mina skärvor. Om jag har accepterat dem eller om jag kämpar emot dem. Om jag bär dem med heder eller med skam.

Tre saker har jag kommit fram till de senaste åren. Tre saker som tillåtit mig att gå från en olycklig och vilsen man som skar sig själv likväl som allt och alla omkring sig – till en lycklig person som både lärt sig leva med sina skärvor och t om börjat tycka om dem.

Den första sak jag förstod var som sagt att jag inte är trasig utan att det finns trasiga skärvor inom mig. Som skärvorna på ett trasigt fönster.

Det andra jag förstod är att jag inte heller är det trasiga fönster som skärvorna kommer ifrån. Jag insåg att jag, att vi alla är betydligt mer än så. Vi är ljuset som skiner in genom detta fönster och inte fönstret i sig.

För det tredje så insåg jag att om jag behandlar mig själv så som jag hade vill att andra ska behandla mig – så balanserar jag upp ”felen” och läker mig själv genom det.

Vad jag säger är alltså att jag faktiskt kan ”återskapa” en stor del av mina programmeringar, min självbild och min självkänsla genom att göra om och göra rätt.

Alltså – förstå att du inte är trasig. Du är inte skärvorna. Du är inte ens är fönstret. Du är ljuset som faller in genom fönstret. Lär dig att acceptera dina skärvor – lär dig att tycka om dom, älska dom. För dom är en del av din historia och dom skapar dynamik i din personlighet.

Återskapa din uppfattning om dig själv genom att vara mot dig själv såsom du vill att andra ska vara mot dig. Tala till dig själv som en omtänksam vän. Behandla dig själv med respekt. Se dina egna behov och dina önskningar. Enkelt uttryckt; Gör om, gör rätt och var snäll mot dig själv!

När du blir vän med din egen historia, dina skärvor och dessutom behandlar dig själv såsom du vill bli behandlad av andra så läker du automatiskt. Testa får du se.

DELA

LÄMNA ETT SVAR

Skriv kommentar!
Ange namn