biosommar

Det är många år sedan biosommaren var så full av intressanta titlar som 2013 (blockbusters). I ett par år har jag gått och trånat efter filmer som World War Z, Iron Man 3, Man of Steel, The Wolverine och Smurfarna 2 (*tihi* NEJ!).

Ändå sitter jag här som ett tomt skal. Jag har ännu inte hunnit se Pacific Rim eller Elysium, två titlar som jag vet kommer att lämna mig med den där goa känslan av tillfredsställelse. ”Vet” är väl kanske fel ord, ”hoppas” är bättre med facit av all övrig förväntan som spolierats av insikten ”-Jo, visst var det snyggt, men det var ju inte så fräscht”.

Vi kan börja med World War Z, eller ”Världskrig Z” som det tydligen betyder på svenska (Tack för översättningen). Jag är ett vansinnigt stort fan av båda böckerna, av Max Brooks fantastiska vidareutveckling av en genre som länge stått still och tuggat på exakt samma hals de senaste 40 åren. Har ni ännu inte upptäckt detta genis fantastiska skildringar av de levande döda, så uppmanar jag er omedelbart att besöka en analog bokhandel och införskaffa först The Zombie Survival Guide och sedan World War Z. Den första boken är precis vad dess titel antyder, en handbok i hur du bäst och enklast överlever den stundande zombieapokalypsen. Den andra boken är återberättade skildringar av vad som hände under, före, och efter apokalypsen (undertiteln är mycket passande: An Oral History of the Zombi War).

Redan där ser ni som sett filmen men inte läst boken att de skiljer sig avsevärt. Det finns ett väldigt talande citat från Ain’t it cool news angående den första versionen av manuset (som skrevs av Babylon 5-skaparen J. Michael Straczynski) vilket läckte ut 2009, de beskrev det som: ”[not] just a good adaptation of a difficult book [but] a genre-defining piece of work that could well see us all arguing about whether or not a zombie movie qualifies as ‘Best Picture’ material”. Denna hyllning skapade sjuka förväntningar hos bland andra mig. En zombiefilm bland alla långsamma, episka dramer om hästar, omöjlig kärlek och karaktärer som slåss ur ett till synes omöjligt underläge i kategorin ”bästa film” på Oscarsgalan hade gjort hela mitt årtioende.

Men så blev icke fallet. Filmbolagen fick kalla fötter, det fanns ingen profit i en zombiefilm utan klyschor, och med ett manus som förde tankarna mer åt en dramathriller än en traditionell actionfilm. Ur vinstperspektivet var detta givetvis en sanning. Manuset skrevs om, och kompletterades tillslut av Damon Lindelof (Lost osv.). Just nu ligger actionadaptionen av WWZ på en 136:e plats på den (inhemska) amerikanska Box Office-listan, och det är såklart tack vare den alltid lika tradiga PG-13-ratingen*, vilken hade varit omöjlig med ursprungsmanuset, men idag är ett måste för varje storfilm.

Jag visste ju om detta när jag stegade in i biografen. Jag kände vibbarna redan i trailern, i vilken det mest talande för vad jag skulle se var det faktum att de levande döda sprang, något de i Max Brooks originaltolkning är helt inkapabla att göra (att de sprang skapade en rejäl storm på internet). Jag försökte förklara mina farhågor för mina vänner, men de lyckades lugna mig med ”-Det är Brad Pitt och zombier i samma film, hur fan kan det bli dåligt!?”.

Nu var resultatet inte riktigt så hemskt som jag befarat. Det syns att det är påkostat (budgeten låg på $260 000 000, än så länge har den globalt dragit in ca $531 865 000), Brad Pitt levererar, det är snygga effekter, en hyffsad story, bra casting… MEN! Sett till bokens alla olika historier om överlevare, de korta, intensiva kapitlen, skildringarna av hur horder av zombier släpande och stönande väller fram mot förgäves välutrustade soldatkompanier så är filmen blott ett varumärke, en jävligt snygg titel med en snygg Brad Pitt som frontfigur.

Jag behöver inte ens summera de övriga filmerna jag listade i ingressen, det står klart nu efterhand jag skriver att World War Z har satt standarden för inte bara min biosommar, men hela mitt filmår. En besvikelse jag kan jämföra med är känslan jag hade efter att ha sett den tragikomiskt värdelösa Jurassic Park 3.

(enda ljusglimten än så länge har varit Kick-Ass 2, se den.)

*PG-13 står för:

Parents Strongly Cautioned – ”En del material passar kanske inte för barn under 13. Kan innehålla någorlunda grovt språkbruk, minimalt med svordomar, en del öppen nakenhet, intensivt våld, blodiga bilder eller milda anspelningar på narkotikabruk.”

 

DELA
En man med många åsikter och onyttigt mycket kunskap om film.

LÄMNA ETT SVAR

Skriv kommentar!
Ange namn