kent

För mig dog kent för tio år sedan. När jag såg den svarta helikoptern med silvertext (eller var det guld, har tyvärr glömt) landa bakom Hultsfreds Hawaiiscen ökade pulsen som den brukade göra inför en spelning med mitt favoritband. Jag stod ensam i publikhavet, en ensam hårdrockare med Metallicatatueringar och Slayer-t-shirt. Mina vänner hade begett sig iväg till en av de mindre scenerna för att se Bullet for my Vallentine. Året innan hade jag slagits längst fram med fans till ett av mina andra favoritband, Slipknot. Just denna kontrast, de två motsatta ändarna av samma pinne var något mina vänner inte riktigt accepterade. Kent var töntigt. Det var långsamt, för gnälligt och de hade alldeles för pretentiösa texter.

För mig som alltid varit en grubblare träffade kent en gång i tiden rätt in i ett ensamt tonårshjärta och bandet hade följt med mig, tröstat mig och pusslat ihop mig under nästan tio år. Jag hittade mig själv bland textraderna, slumrade mig bort och kunde stänga av. Jag brukade programmera min CD-spelare att spela vissa specifika låtar så jag kunde somna och jag istället för att försvara mitt val av musik gömde jag mig i mig själv. Då betydde texterna och vemodet mer än musiken. När jag med ökande puls stod i havet på Hultsfred 2006 var det fortfarande till stor del så.

Jag ska inte säga att jag kommer ihåg deras setlist från den kvällen. Jag vet att de gjorde en cover på engelska, att det var knökat med folk, att alla såg sådär kentigt svåra ut och att Jocke glömde texten lite här och där. Jag vet också att konserten kändes nonchalant, tom och trött. Jag gick innan bandet lämnat scenen. Förmodligen avslutade de med Mannen i den vita hatten (16 år senare), kanske med 747. Jag kommer inte ihåg. Vad jag däremot kommer ihåg är hur kallt det blev. Hur den textuella trygghet jag så länge haft smög bort och aldrig riktigt har återvänt.

Efter Hultsfred 2006 har jag varit på en kent-konsert. Det kan låta väldigt långsint och tjurskalligt, men det handlade inte om en fix idé likt den baserad på mytbilden om det rena indiebandet. Den ilska som dominerade kents forum i mitten av 00-talet när de ingick samarbete med Sony Ericsson. Eller den ”vi mot dom”-period som rådde när kent fick tusentals nya fans när Vapen och Ammunition släpptes, nyfans som minsann skulle få höra att alla ”riktiga kentare” hade varit med sedan minst 1995. Nä, jag var bara färdig, behövde inte terapin längre, kunde själv.

Idag kan jag fortfarande uppskatta de gamla albumen. De senare (från Tillbaka till samtiden till Tigerdrottningen) har inte fastnat. Jag vet att en snartonårig Johan förmodligen hade stängt in sig på sitt rum med inbillad ångest om bandet hade annonserat ut sin död 2002. Han hade grubblat över livet, kärleken, döden och så vidare, sedan hade han slagit upp ett tält utanför turistbyrån i Borås (det var där biljetter såldes på den tiden) och köpt en biljett till varje spelning. Nu när de på riktigt (smart och storstilat) lägger ner blir det på sin höjd en biljett till spelningen i Örebro. Även om jag har kommit över den där junikvällen i Småland för tio år sedan så har det nalkande slutet tyvärr inte väckt mitt yngre jag till liv.

Det kanske kan ses som en tröst till alla de fans som inte riktigt vet hur de ska hantera vad som komma skall, att även om ni idag identifierar er så starkt med texterna, melodierna och vemodet så går det över. Ni kommer finna ro, tro och svar i er själva: Det finns ett liv efter kent.

DELA
En man med många åsikter och onyttigt mycket kunskap om film.

LÄMNA ETT SVAR

Skriv kommentar!
Ange namn