pengar

Jag har aldrig röstat och jag kommer troligtvis aldrig att rösta. I höstas skrev jag en alldeles för lång förklaring till varför, men jag var för feg för att publicera den. Nu när jag kan använda Aftonbladets pågående gräv om ministrar som använder regeringsplan istället för kollektivtrafik (länk) känner jag dock att jag kan komma ut utan att behöva höra att jag sviker Sverige, att jag är en del av problemet, att en blank röst är bästa sättet att protestera eller något av alla andra torrkokta men självsäkert levererade floskler.

Mitt förakt för systemet började när jag skulle deklarera för första gången. Jag hade jobbat extra under gymnasiet, offrat en hel del för att kunna dra in ett par extra tusenlappar varje månad, sommarlov och liknande var något andra kunde syssla med. När så mitt besked från skatteverket dök upp och jag läste ”summa att betala 1743:-” insåg jag att min naiva ungdom var över, och mitt fortsatta liv som cynisk och bitter vuxen tog vid.

Då (precis som nu) var jag inte vidare insatt i varför jag var tvungen att betala istället för att bli ett av alla lyckliga ansikten som kunde supa in ”NU KOMMER PENGARNA”-artiklarna i kvällspressen. Jag fattade att vi alla skulle dra våra strån till stacken, att vi behöver skola, vård, omsorg, att landet jag bor i behöver mina pengar för att fungera. Vad jag inte fattade, eller rättare sagt vad som gjorde att jag vägrade placera in mina pengar i den statliga ekvationen var min högst ovetenskapliga (och såklart obekräftade) tankebana att mina 1743:- som jag så surt skulle punga ut inte ens skulle räcka till fikat nästa gång kostymgubbarna i min kommun skulle träffas och jämföra armbandsur med varandra*.

Detta var första gången jag kan komma ihåg att jag lekte med denna tanke. Fika kan jag ju såklart unna de där ”hårt” jobbande gubbarna, men ju äldre jag blev, och ju fler oegentligheter som olika journalister lyfte fram, desto bittrare blev jag och ju bittrare jag blev desto mer förakt började jag hysa för systemet och alla onödiga utgifter mina (och era) hårt förvärvade pengar går till. Slöseriombudsmannen (länk) har dragit detta till sin spets och belyser vart dina pengar tar vägen, besök hemsidan på egen risk då du med största säkerhet kommer känna samma förakt som mig när du läser om kommunpolitikers nöjesresor och andra stolleprov för dina pengar.

Anledningen till att jag använder det gamla skatteåterbäringsexemplet just nu är att jag förra året nolltaxerade, men ändå ska betala 600:-, detta tack vare att jag hade mage att tjäna pengar på sålda fonder (nolltaxeringen beror på att jag pluggar). Det är också väldigt lätt att använda detta då det känns som din alldeles egna räkning för om du fuskat bra eller dåligt, eller bara varit snäll och ditt land trogen.

Jag känner att jag hade kunnat gå på betydligt längre i detta ämne (har dock överstigit antalet tecken folk orkar läsa i en krönika), och tankebanorna ovan är bara toppen av isberget gällande varför jag inte känner mig bekväm i att rösta, och varför jag inte heller tror på svensk demokrati så som den ser ut idag.

OBS! Detta är inget politiskt statement, det är vardagsfilosofi och principer sprungna från mig, inte Baws.se eller något parti, eller någon konstig ism eller stollig religion, bara från mig. Jag är (uppenbarligen) inte färgad av något parti, jag anser bara, högst individuellt och empiriskt att systemet är trasigt och korrupt, och jag kan inte under några som helst omständigheter lägga min röst på något jag inte tror på.

(PS. Böcker och kunskap kan såklart sätta mig på plats, men som sagt; texten ovan är tankar och filosofi, inte fakta och vetenskap.)

(*Kostymgubbar som jämför klockor har inte med klassförakt att göra, det är bara min sinnebild av onödiga grejer kommungubbar i kostym gör när de träffas.)

DELA
En man med många åsikter och onyttigt mycket kunskap om film.

LÄMNA ETT SVAR

Skriv kommentar!
Ange namn