jones

”Cocaine is a hell of a drug” myntades av 80-tals stjärnan Rick James under en sketch i tv-programmet The Chapelle Show i början av 2000-talet. Meningen blev direkt kultförklarad i USA och har sedan dess använts flitigt i sammanhang där det uppdagats att kändisar pudrat näsan med fel typ av puder. Den senaste kändisen som fått dra på sig dumstruten, eller i detta fall den ökända ”Jheri curl”-peruken, och bli en i raden av många som alltid kommer bli kopplad till James kända mening är UFC-mästaren Jon Jones. Den ”obesegrade” mästaren i lätt tungvikt hade några dagar innan den tråkiga nyheten försvarat sitt bälte för åttonde gången när han besegrade den bittra rivalen Daniel Cormier. Dessvärre har den vinsten och det faktum att Jones kanske är den bäste fightern någonsin hamnat lite i skymundan efter ”kokainskandalen”.

Det var i början av decembermånad som Nevadas Idrottskommitté (NSAC) gjorde en oanmäld dopningskontroll med Jones, vars test hade spår av ämnet bensoylekgonin, som är den primära metaboliten för kokain. Ämnet bensoylekgonin är inte ett dopningsklassat preparat enligt World Anti-Doping Agency (WADA) när det intas utanför tävlingssammanhang. På grund av detta undslapp Jones bestraffning från NSAC, men majoriteten av MMA-fansen visade ingen barmhärtighet mot den unge mästaren.

Jones som kanske är den mest hatade mästaren i UFC blev snabbt ett enkelt byte för alla som av olika anledningar ogillat Jones under en längre tid. Otaliga bilder på Jones med diverse kokainrelaterade skämt dök upp på sociala medier, många av dem med koppling till Rick James välkända fras.

James myntade den frasen när han försökte ge en förklaring till hans udda beteende. Det var ett sätt att belysa utomstående till varför han gjorde som han gjorde mot framförallt Eddie Murphys yngre bror Charlie Murphy; det var på grund av kokainet. Trots att det är lite för tidigt att dra liknande slutsatser om Jones och hans emellanåt konstiga beteende, känns det ändå att ger en viss förklaring till fenomenet Jones. Då menar jag inte att hans agerande i vissa fall förklaras av själva intaget av kokain utan snarare hur missbruket av drogen ger en klarare bild av Jones beteende överlag.

Till en viss grad kan en del av Jones beteende kopplas till ett kokainmissbruk, till exempel hans udda tweets och inlägg på Instagram som snabbt plockats bort, hans påtagliga arrogans och hans aggressiva känsloutbrott bland annat. Alla dessa saker kan, dock utan ordentlig bevisföring, härledas till ett beteende som kan kopplas till kokainintag, men det är inte det jag är ute efter i denna krönika. Det är främst Jones personlighet, eller rättare sagt personligheter, som i mina ögon får en helt ny nyans i ljuset av det godkända dopningstestet.

Ett personlighetsdrag som missbrukare av alla typer har gemensamt är dubbelpersonlighet. Jones har ett rykte av att ha två personligheter, dels en som är i rampljuset och dels en bakom alla kameror och stängda dörrar. Han blandar Bibelverser och viljan att leva ett liv som en god kristen med att mordhota motståndare och agera översittare av värsta rangen gentemot sina medmänniskor.

För mig är det ganska tydligt att Jones har dubbla personligheter, jag förstår bara inte varför han spelar denna onödiga charad. Bara det faktum att Jones är en flerbarnspappa och har ett kokainmissbruk är för mig ett tydligt tecken på att man har två olika personligheter. Jones är inte den helyllekille som han oftast vill framställa sig själv som. Kokainmissbruket är inget som har skapat Jones dubbla personligheter, utan snarare bara ett nödvändigt supplement i Jones ”riktiga” liv. Jones är en ”bad boy” och har förmodligen alltid varit det. Av någon anledning vill han dock dölja sitt riktiga jag istället för att bejaka den. Lite som Stålmannen. Istället för att vara sig själv går Stålmannen utklädd till Clark Kent, till skillnad från alla andra superhjältar.

Det är ganska enkelt för mig att se när Jones rabblar upp saker som någon PR-ansvarig intalat honom att säga och när den riktige Jones talar. Jag är en av dem som förespråkar att Jones ska vara den ”douchebag” som dyker upp då och då när den ”frälsta” är på kafferast. Det krävs ingen psykolog för att se när Jones biter ihop och försöker in i det sista hålla bort sin egen Hyde när hans motståndare ”trashtalkar” honom under presskonferenser. Jag tycker att han ska sluta hålla tillbaks Hyde, som egentligen är Jones riktiga jag, och köra på det spåret. Han hade vunnit mycket mer på det än vad han gör nu när han försöker vara Clark Kent.

Det är många som gillar douchebags så länge de är ärliga och inte försöker spela någon de inte är. Fråga bara Charlie Sheen och Dan Bilzerian, eller kanske en som ligger närmare Jones, Floyd Mayweather JR. Båda är verksamma inom kampsportsvärlden, båda är utomordentligt bra inom sin respektive gren och båda är douchebags. Enda skillnaden är att Floyd inte gömmer sig bakom en fasad, vilket Jones gör. Hade Jones skippat sina försök att framstå som en god samarit, hade han varit mycket större idag. Nyheten om hans kokainmissbruk hade gynnat honom mer än någon kan föreställa sig. Tänk er en världsmästare som totaldominerat sin viktklass (förutom en viss Arbogason), som trashtalkar sina motståndare utan några hämningar och på det festar han ”Tony Montana style” på helgerna. Han hade fått Diaz-bröderna att framstå som två stycken söndagsskolpojkar.

Efter att Jones testresultat blev känt valde den 27-årige familjefadern att ta in på en rehabiliteringsklinik för att stävja sitt missbruk. Kanske får Jones lite egentid för att begrunda inte bara sitt felsteg med kokainet utan även över det faktum varför så många anklagar honom för att vara falsk. Eller så kanske Jones inte lär sig något från sitt misstag utan att hela den här processen bara främjar hans dekadenta livsstil än mer.

Vilken Jones vi kommer att få se när Jones lämnar rehabiliteringen återstår att se, men något säger mig att vi kommer få se en ”reborn Christian” som man sett med många andra amerikanska kändisar som trappat i klaveret. Det eller att de plötligt blir muslimer, som Mike Tyson. Det är absolut inget fel med att man ändrar på sig och blir en helt ny människa eller att man finner Gud. Gör Jones det hoppas jag bara att han börjar bli mer ärlig också. Vi MMA-fans är inga blåögda naiva små barn som kan invaggas med vilket dynga som helst. Vi är lika förlåtande som alla andra människor och har precis lika svaga hjärtan för människor som ändras till det bättre som alla andra. Vare sig ändringen kommer i form av nyfunnen kärlek till Gud eller bara att man funnit ny glädje i livet.

En ganska stor del av mig vill dock att Jones ska komma ut som den ”bad boy” han egentligen är. Vara den dryga douchebagen han är, bråka på staredowns, mordhota sina motståndare, festa på helgerna men samtidigt vara omänsklig i buren. Tänk er att få se mannen av stål hela tiden istället för Clark Kent. Kokainet kan bli Jones egna kryptonit och vem som får bli Doomsday får tiden utvisa, men jag hoppas på en viss Arbogason.

Jag ska kanske inte uppmuntra sådant beteende, men någonstans i mig så har jag alltid haft en förkärlek till bad guys som levt ett liv långt ifrån mitt normala relativt platta liv.

Till er som undrar hur det gick för Rick James kan jag meddela att de stora förhoppningarna att han skulle bli den nya Michael Jackson aldrig infriades. Han fick en stor hit men försvann sakta bort från popvärlden, för att vid 57-års ålder gå bort. Mycket tyder på att den tidiga bortgången berodde på den alltför stora kärlek till det vita pulvret.

 

Krönika från Kimura.se

DELA

LÄMNA ETT SVAR

Skriv kommentar!
Ange namn