Jurassic-World-The-Game

BIO: Äventyr
Betyg: 2.
USA, 2015.
Regi: Collin Trevorrow.
Med: Chris Pratt, Bryce Dallas Howard, Vincent D’Onofrio, Ty Simpkins
Åldersgräns: 11 år.
Längd: 125 min.

Johan filosoferar runt sitt filmintresse och passar samtidigt på att recensera Jurassic World.

Jag var mer nervös än vad jag ville erkänna. Efter mitt livs främsta bioupplevelse för över 20 år sedan har jag ständigt sökt samma fix. Likt en heroinist som jagar det där första ruset gång efter annan. Grenarna som bryts, det där oefterhärmliga gnisslande ljudspåret, sekunderna när hela salongen höll andan, innan vi kollektivt blev varse om att vad vi alla trodde var en dinosaurie som rörde sig i buskaget var en förvaringsbur. Den lekfulla loggan på arbetarnas hjälmar. Det svarta t-rex-skelettet mot den röda bakgrunden.

Det var magiskt och jag var fast. Jag såg Jurassic Park två gånger på bio. Jag läste sönder seriealbumet, lyssnade sönder soundtracket och jag ritade av den där loggan så många gånger att jag tillslut kunde rita den med ögonbindel. Det skedde en lugn övergång mellan intressen efter detta biobesök, min fascination av dinosaurier övergick i ett nästan skadligt filmintresse. I en tid där extramaterial inte existerade, då internet inte fanns på riktigt och där widescreen var okänt var filmtrivia något som bara fanns i tidningar och böcker. Därför etsades detaljer runt inspelningen av Jurassic Park fast i min unga hjärna, det var ingen flyktig kunskap som var några knapptryck bort, det var kunskap som bara fanns i den där specifika artikeln, eller med lite tur i den där dokumentären som visades på SVT2.

Hur som haver, Jurassic Park är anledningen till att jag idag pluggar film. Jag pluggar (med praktiska undantag) tolkning av film. Ursprung, dramaturgi, genus, struktur, diskurs, retorik, är alla del av olika begreppsapparater jag fått tilldelat och som oundvikligt påverkar hur jag ser film. Jag är även utbildad filmkritiker vilket ytterligare påverkar min mottaglighet för billiga, publikfriande knep som din genomsnittlige Hollywoodfilm kryllar av.

Jurassic World blev därför ingen själslig tidsresa tillbaka till min livsåskådning som tioåring. Det blev en helt igenom kritisk avkodning av bilder som visade upp dåligt skrivna karaktärer, alldeles för invecklade, kissnödiga och osannolika subplots, återkommande deus ex machina (”Gud ur maskinen” typ: något/någon tillkommer i berättelsen enbart för att lösa ett problem ex i Jurassic World där två barn på några minuter kan reparera och få igång en 20 år gammal Jeep), diverse logiska luckor alldeles för dumma för att jag bara ska acceptera dem, och ett ständigt återkommande metagrepp där man diskuterar och öppet refererar till den första filmens för- och nackdelar gentemot den nya och tvärtom.

Jag lade så mycket energi på att skriva en mental lista över de element jag ansåg vara dåliga i filmen att jag glömde av att kolla på de som var bra, för visst fanns det ett par höjdpunkter (inga jag kommer att avslöja), dock var dessa väldigt få.

Slutligen kunde den observante kunde antyda en hint till en möjlig uppföljare. Jag och mina vänner spann fritt på hur denna skulle kunna se ut; en åldrande velociraptor som lever sina sista år som krigshärjad eremit på en bergstopp i Peru, givetvis med stripigt vitt skägg och ett gulnat fotoalbum med bilder från ett liv som högteknologiskt vapen tillsammans med sina mänskliga bröder och systrar.

För den som bara läser betyg så får Jurassic World en tvåa, och detta är förutsatt att de låter denna franchise få vila (som de egentligen borde gjort redan innan The Lost World).

the-park-is-open-first-jurassic-world-trailer-is-here-still-01

DELA
Världens bästa redaktion.

LÄMNA ETT SVAR

Skriv kommentar!
Ange namn