Fifty Shades Darker

I samarbete med Filmtopp.se

Film: Fifty Shades Darker (2017)
Regi: James Foley
Manus: Niall Leonard
Med: Dakota Johnson, Jamie Dornan, Marcia Gay Harden, Rita Ora m.fl.
Genre: Drama, Romantik
Speltid: 1h 58min

Den andra delen i Fifty Shades of Grey-trilogin är ungefär lika underhållande som att se färg torka. Eller att borsta tänderna i två timmar. En förvånansvärt innehållslös och ytlig mjukporrsgegga, med dialog som får överskottsbolagets TV-reklamer att verka kreativa. 

Anastasia (Dakota Johnson) har inte pratat med Christian Grey (Jamie Dornan) efter det ”dramatiska” som hände i slutet av den första filmen. Till sist börjar de ändå träffas igen och återgår till sina lustfyllda lekar. Dock blir det problematiskt när flera av Christians före detta älskarinnor ger sig in i leken och vill ha sin bit av kakan.

Läs också: Bästa filmerna från 2016

Efter att ha sett den första filmen hade jag inte speciellt höga förväntningar när jag gick in i salongen. Ändå blev jag förvånad över att en film med relativt stor budget (55 miljoner dollar) har lyckats få fram oerhört lite material. Fifty Shades Darker har inte tillräckligt med egentligt innehåll för att fylla en kortfilm, här finns absolut ingenting. Hela filmen är som ett tio minuter långt förödande terapisamtal, som spelas upp om och om igen. Snack, bråk, gråt, sex, försoning. Igen, igen, igen.

Den som kommer hit för de BDSM-artade sexscenerna blir nog besviken. De är få, färre än i den föregående filmen, och onödigt sönderklippta. Samtidigt blir det bara parodiskt när tung elektropop pumpas i bakgrunden. Därtill förebyggs scenerna av en otroligt smörig och stapplande dialog, vilket gör att jag bara vill sjunka igenom golvet och försvinna. Ett bra exempel är när Christan säger: ”I don’t know if to worship you or spank you” och Anastasia svarar: ”I’ll take option two”. Vid ett annat tillfälle i filmen står Christian och knyter en knop på sin båt när Anastasia utbrister: ” So that’s how you’ve learned to make a knot”. Manuset är bedrövligt rakt igenom.

Skådespelarna bidrar inte heller med någonting för att väcka liv i denna likvaka till film. Dakota Johnson spelar försiktig och osäker på ett plastigt och oäkta vis. Är detta samma skådespelerska som briljerade i Luca Guadaginos A Bigger Splash?  Där var hon mer sensuell, mer oförutsägbar och härligt mystisk. Här förkroppsligar hon ett förlöjligat köttstycke, vars enda syfte är att vara tillräckligt likgiltig för att eventuella biobesökare ska kunna låtsas att det är dem själva. Det låter hårt men jag uppfattar det så. Som Christian Grey är Jamie Dornan inget mer än en dum träbock. Hans totala avsaknad av karisma får hunkbröderna-Hemsworth att framstå som Julius Caesar i jämförelse.

Jag är medveten om att jag framstår som en aning naiv; filmen kommer med all säkert ha sina fans som bortser från alla brister. Dock tillåter jag mig själv att vara cynisk eftersom det är en av de mest ytliga filmer jag någonsin sett. Ytlighet kan vara legitimt inom film om det finns en tanke bakom det, en djupare mening. Någon sådan tanke existerar definitivt inte i Fifty Shades Darker.  Risigt skrivna karaktärer rör sig i sliskiga överklassmiljöer där det inte händer någonting. I slutskedet försöker Foley helt plötsligt skapa en suggestiv thrillerstämning, vilket bara får mig att rynka på pannan. I min bok är detta en av årets absolut sämsta filmer. Gör er själva en tjänst och se någonting annat på alla hjärtans dag!

DELA

Världens bästa redaktion.

LÄMNA ETT SVAR

Skriv kommentar!
Ange namn