ghost1

I samarbete med Filmtopp.se

Film: Ghostbusters (2016)
Regi: Paul Feig
Manus: Katie Dippold, Paul Feig
Med: Melissa McCarthy, Kristen Wiig, Kate McKinnon, Leslie Jones, Chris Hemsworth m.fl.
Genre: Sci-fi, Drama
Speltid: Drygt 2 timmar

17 år efter senaste Ghostbusters är remaken av filmserien äntligen här, något som spökfanatiker och slapstick dyrkare länge har väntat på. Eller?

Regissören Paul Feig, skaparen av den stundtals oerhört underhållande Bridesmaids, har i Ghostbusters sammankallat två av de starkast lysande kvinnliga Hollywoodstjärnorna, Melissa McCarthy och Kristen Wiig, som säkerligen fick en ordentlig sedelbunt för att vara med i filmen. Berättelsen handlar om den paranormala forskaren Abby Yates (McCarthy) och hennes kumpan Jillian Holtzmann (Kate McKinnon), som sammanslår sig med den vetenskapligt inriktade Erin Gilbert (Wiig) och den tuffa tunnelbanearbetaren Patty Tolan (Leslie Jones). Tillsammans bildar kvinnorna spökförbundet ”Ghostbusters” i syfte att bevisa att spöken faktiskt existerar. Allt eftersom inser gänget att staden New York behöver räddas ifrån ett stort andligt hot.

Redan i filmens inledande scen sätts tonen. En guide (Zack Woods) visar runt en samling människor i ett gammalt gods där han predikar att huset har ett mörkt förflutet. När mannen är klar med rundvisningen hör han ett konstig ljud och blir konfunderad. Vad händer någon minut senare? Kan det vara att något tokigt som är på väg att ske? Redan efter denna scen insåg jag vilket uselt manus Ghostbusters faktiskt har. Riktningen handlingen tar kan enkelt förutspås. Dessutom är skämten oftast på en riktigt låg nivå, där vaga försök till vulgär humor oftast rinner ut i sanden. Ett exempel är när McCarthy går in i ett rum och utbrister: ”Åh, en strippstång!” och kastar sig huvudstupa över stången och gör ansiktsuttryck som borde vara begravda i den djupaste av laguner.

LÄS OCKSÅ: Veckans övriga biopremiärer

Visst, humor är väldigt individuellt och jag uppskattar snarare en mer subtil humor än plumpa uttalanden och tokiga grimaser. Men även jag bjuds på några skratt. En scen där McCarthys forskningsanläggningschef (Steve Higgins) ber gänget att dra åt helvete på diverse kreativa sätt är riktigt rolig att beskåda. Eller när Kate McKinnons karaktär Jillian Holtzmann drar en störtskön dans till en groovy hit ifrån 80-talet. Håll dessutom utkik för en viss rocklegend, som levererar en välvald replik samt ett annat kärt återseende.

Med tanke på förutsättningarna tycker jag att den kvinnliga kvartetten kommer undan med hedern i behåll. McCarthy (inte i närheten av den komiska precision hon visade upp i Bridesmaids och nu senast spionsatiren Spy) och Wiig försöker, McKinnons Holtzmann är stundtals riktigt charmig och Leslie Jones gör vad hon kan med sin risigt skrivna roll. Filmens bästa instats gör Chris Hemsworth, som spelar en roll helt olik de hunk-roller han har gjort innan. Här gör han sin Kevin till en IQ-befriad nolla, som får jobb som Ghostbusters-kontorets receptionist, och deltar i en hysterisk scen där tjejerna indirekt sågar honom vid fotknölarna. Det kan vara filmens enda scen som levererar en ordentlig dos komisk manssatir.

Feig och manusförfattarinnan Katie Dippold hade chansen att på ett värdigt sätt stå upp för kvinnoförtrycket i Hollywood, men misslyckades. Gubbskämt radas upp efter varandra vilket gör att den feministiska undertonen blir alldeles för övertydlig och sötsliskig. Det är som att få ett reklamblad upptryckt i ansiktet. I Bridesmaids tycker jag att Feig lyckas mycket bättre med att bygga upp starka, realistiska kvinnliga karaktärer där humorn känns mer motiverad och välriktad. Om han där träffade mitt i mellangärdet med den feministiska kampandan faller han i Ghostbusters lika platt som den senaste Independence Day-filmen gjorde på box-office. Lika platt faller också filmens mer sentimentala bitar som, tack gode gud för det, är ganska få.

LÄS OCKSÅ: Uppföljare till Ghostbusters

Avslutningsvis kan Ghostbusters liknas vid förra årets Adam Sandler flopp Pixels. Monster är lösa i staden och några osannolika hjältar måste komma till undsättning. Det haglar av plumpa skämt samtidigt som bägge filmerna har en liknande visuell stil och historierna förs framåt i ungefär samma dåsiga, dimmiga halvfart. I Pixels sköt ett par män ner CGI-skapade arkadfigurer med laserpistoler. Här skjuter ett par kvinnor CGI-skapade spökbanditer med laserpistoler. Om det inte finns hjärta och hjärna i grundhistorien spelar det ingen roll om en film har en budget på över 100 miljoner dollar. Nej, det råder ideligen idétorka i Hollywood.

Fann du pixels underhållande eller är ett hängivet fan av Ghostbusters originalfilmer, vilka jag inte sett, kanske ett biobesök kan vara motiverat. Om inte rekommenderar jag dig att håller dig borta från denna i sommar, filmen lämnade mig med en besk eftersmak.

Bäst: Scenerna med Chris Hemsworth samt Kate McKinnons karisma.
Sämst: Det ruggigt usla manuskriptet.

BETYG:
betyg

 

DELA
Världens bästa redaktion.

LÄMNA ETT SVAR

Skriv kommentar!
Ange namn