kransvik

Det finns en konstig känsla i att förklara för sin omgivning att jag, 31 år ung, nu har sommarlov. Eller känsla är väl fel ord, det är mer en etablerad rädsla som gör att jag (trots ett leende på läpparna) tvekar över om jag ska säga som det är, eller om jag istället ska säga ”-Nä fan, jag har semester”. Väljer jag det andra alternativet försvinner utrymmet för stolpiga förklaringar till varför jag valt att inte jobba under de ca tre månader då universitetet bommat igen sina portar. ”-Nä, alltså jag känner inte att jag har förtjänat det, men visst hade det varit skönt att tjäna ihop lite cash inför hösten” blablabla (och så vidare).

I en tid där det går (typ) tre arbetare per heltidstjänst är det helt enkelt inte ok att ta tre månader och bara vara sig själv. Det ingår i resan som är livet att lugnet som kommer med ordet ”sommarlov” är bokat för de barn som ännu inte är redo för sommarjobb, och att ordet ”semester” existerar i symbios med att man har slitit stjärten av sig inne på verkstadsgolvet i elva månader. Du ska verkligen ha förtjänat inre frid och lugn, annars SKA du jobba.

Än så länge har jag under min ledighet umgåtts med helt fantastiska människor, läst tre böcker, plöjt igenom min samling serietidningar, lyssnat igenom alla strofer av Pink Floyd jag kunnat hitta, upptäckt Iron Maidens två första skivor och gjort mitt som manager/tyckare för min lillebrors fantastiska rockband. Utöver detta har jag sovit, filosoferat, kramats, snusat, grillat, solat, tittat på ohälsosamt mycket film och lekt med min fantastiska systerdotter (3 år) (inte för att det hör hit, men när hon under en regnig eftermiddag sa ”-Vi kan gå ut och dansa i regnet, det är kul!” så smälte mitt hjärta.).

Dessa självbiografiska (och för er helt ointressanta) rader ger mig lika mycket glädje att skriva som att ha upplevt, och då har jag ändå över en hel månad kvar att låta kroppen andas, hjärnan slappna av och kunna reflektera över hur livet egentligen borde få vara. Livet, vid sidan av vår biologiska funktion, borde inte handla om att känna att man har förtjänat att ta det lugnt, det borde bara handla om att ta det lugnt, betrakta, interagera, älska, hålla om och njuta.

Så – även om det är få förunnat att kunna ha sommarlov när man har passerat 30, njut av den lediga tid som borde finnas i ett större överflöd än tecknen på stämpelkortet, och om ni har möjligheten, gå ut och dansa i regnet, för det är faktiskt kul.      

Med vänlig hälsning/ Johan Kransvik (sommarlovsfirare som funnit lugnet i en solstol) 

DELA
En man med många åsikter och onyttigt mycket kunskap om film.

LÄMNA ETT SVAR

Skriv kommentar!
Ange namn