madmna

Det verkar som att det där nördiga vetandet att geniet bakom Mad Max-filmerna (George Miller) har spenderat de senaste trettio åren med att fila på film nummer fyra och samtidigt fördrivit tiden med att regissera filmer om pratande grisar och fluffiga pingviner nu är vedertagen fakta. Att få ett ”Jag vet” tillbaka när jag försöker skryta om hur påläst jag är hör till ovanligheterna, speciellt när det gäller så pass (för det måste jag ändå få kalla dem) smala filmer som Mad Max. Med smala menar jag inte att de är svåra att förstå, ty den löpande premissen har alltid varit enkel. Bildspråket är enkelt, storyn likaså och antihjälten Max Rockatansky har färre lager att behöva engagera sig i än John McClane. Nä, med smala menar jag att de tilltalar andra sinnen än primalhjärnan hos endast en smal grupp fans. Tills nu.

Mad Max är för postapokalypsgenren vad Metropolis (1927) är för scifi-genren. Det går att se spår efter George Millers fantastiska värld i allt från Cormac McCarthys roman The Road (2006) till bästsäljande tv-spelserien Fallout och givetvis filmer som Waterworld (1995) och seriealbumen/tv-serien The Walking Dead. Det går att se samtliga fyra filmer utan granskningsglasögon och bara bli underhållen, men vid en (något) närmare granskning avverkar filmerna samhällsdiskurser på löpande band. Vare sig det är exempelvis miljön, kapitalism, rasism, eller som nu senast (och även delvis framträdande i film nr 3) jämställdhet, så färgas filmerna av en ständigt närvarande och extremt träffsäker samhällskritik.

Min vana trogen tänker jag inte (för detta ska egentligen vara en recension) prata handling, jag tänker inte presentera höjdpunkter eller trivial pressfakta. Jag vill istället uppmana alla som läser detta att släpa med er alla ni känner, oavsett de uppskattar genren eller ej, till närmaste biograf. Ni ska leta upp en salong som visar filmen utan att ni behöver trä på er de där solkiga 3D-glasögonen, och ni ska luta er tillbaka och känna er hedrade över att ni tillhör en generation som har fått äran och privilegiet att få avnjuta George Millers Mad Max: Fury Road.

Det har blivit en vana att skriva ”jag ger inte ut betyg, men nu jäklar”, men nu jävlar måste jag vara så förutsägbar att jag levererar (vad jag tror) min första femma. Mad Max: Fury Road är genial och det gläder mig att någon fortfarande gör gammal hederlig action utan halvdassiga CGI-effekter i varannan bildruta.

Biljetter hittar ni HÄR

DELA
En man med många åsikter och onyttigt mycket kunskap om film.

LÄMNA ETT SVAR

Skriv kommentar!
Ange namn