entou

För några veckor sedan hade jag (och jo, detta låter lite skevt) en obehaglig mardröm om att Entourage (filmen) skulle förstöra allt som Entourage (serien) hade byggt upp. Det har dragit ut på tiden med biobesöket (pressvisningar är ”resten av Sverige”-diskriminerande, och som så mycket annat Stockholmscentrerat). Jag har så gott det går undvikit diskussioner om filmen, jag har inte läst en rad som spoilerfolket skrivit och jag har in i det sista hoppats att min mardröm inte skulle besannas. Det gjorde den inte.

Jag snabbgooglade fram några recensioner idag, så gott som samtliga svenska publikationer tokdissade filmen. Den vanligaste nedlåtande etiketten var ”grabbig”. Det är ungefär lika genomtänkt och klyftigt som att kalla Jurassic Park ”dinosaurig”. Jag tror att ”grabbig” kommer från den eviga ryggdunkarklubben som suckar och säger ”vi har kommit längre än så”, sen håller de sina små tummar att deras recension och visdomsord ska få lokalviral spridning bland Stockholms mediatwittrare. För den inte så insiktsfulle, den som hade sin recension skriven eller åsikt klar innan filmen började så kan jag informera er om att det figurerar en hel del starka kvinnor i filmen, vilket det även har gjort i serien. Att sedan vissa recensenter fokuserar på att någon av dessa är ”dåliga skådespelare” enbart för att förstärka sin rubrik är bara töntigt. Att de starka kvinnorna sätts i kontrast mot avklädda modeller och sexsnack bör sättas in i sin fulla kontext – hela konceptet bygger på ytlighet. Hollywood har alltid byggt på ytlighet och sexism åt båda hållen och Entourage har aldrig varit en frizon där grabbar får vara extra ”grabbiga” utan konsekvenser eller utan att baksidan visas upp. Entourage har visat upp en överdriven bild av en livsstil vi åskådare önskar att stjärnorna lever, och en livsstil vi själva (baserat på mina egna empiriska undersökningar) både kvinnor och män önskar att vi kunde vara del av.

Det går, som med alla filmer som någonsin producerats att ta på sig genusglasögonen och skrika sig hes över hur Entourage förespråkar sexism, hur Entourage förskönar ”grabbighet” och hur Entourage skjuter jämställdheten tillbaka några årtionden, men det är (i mina ögon) bara korkat då filmens (och seriens) avsikt är att visa upp just det som skulle lyftas fram, och bara göra en till stor del ytlig debatt ännu ytligare och plattare.

Jag som kille och stort fan av Entourage sållar mig, inte enbart på grund av argumenten ovan, till den tunna skara som anser att långfilmen gör serien rättvisa, och jag hade faktiskt en glädjeklump i halsen när jag lämnade biosalongen. Det är svårt att göra film av något som ska tilltala och tillfredsställa inte enbart hardcorefansen, utan även de totala noviserna. Karaktärerna måste presenteras än en gång, en del av backstoryn måste repeteras, och varje enskilt elements bärande egenskaper måste förtydligas till en nästan parodisk nivå.

Jag vill inte sätta betyg på filmen, men hade jag gjort så hade jag absolut inte baserat detta betyg på vad jag vill ha för rykte på twitter eller bland mina mindre eftertänksamma branschkollegor, jag hade satt betyg baserat på om jag efter filmen kände att jag hade sett ett extra långt avsnitt av en av mina favoritserier – och det var precis vad jag gjorde.

DELA

En man med många åsikter och onyttigt mycket kunskap om film.

LÄMNA ETT SVAR

Skriv kommentar!
Ange namn