kronikaaa

Hur låga var oddsen egentligen på att Antonio Rogerio Nogueira skulle hoppa av bokade fajten mot Alexander Gustafsson i London senare i vår? Jag twittrade för snart en vecka sedan ut att det inte går att lita på att brassen lyckas hålla sig kurant, och att UFC därför behöver en backup-plan. Vad är då den bästa lösningen? Det ska jag försöka bena ut.

Tittar jag på UFC:s lista av lätta tungviktare och andra potentiella motståndare är enbart en handfull fajters aktuella. Vissa alternativ är bättre än andra. Ett givet val är 34-årige Daniel Cormier som nu tagit beslutet att göra ett försök i Gustafssons division – trots att han rankas som den nästbäste tungviktaren i världen. Sedan har vi Gustafssons klubbkamrat och ex-motståndare Phil Davis. Amerikanens senaste vinst mot Lyoto Machida i augusti, samt det faktum att han för över tre år sedan besegrade Alexander, gör honom värdig en titelchans avgörande match. Därefter blir det både tunt och glest. Undertecknad kan dock även se UFC propagera för namn som Gegard Mousasi, Rashad Evans och Dan Henderson.

För att Mousasi-alternativet ska vara uppbackningsbart måste UFC först övertala honom att avbryta sina planer för att gå ner till mellanvikt. Det kan man bland annat göra genom att också lova honom en mästarmatch vid seger. Både Evans och Henderson har redan matcher bokade och det är framförallt nödvändigt att de vinner. Man skulle kunna resonera utifrån tesen att UFC vill matcha vinnare mot vinnare och förlorare mot förlorare. Och Alexander förlorade ju trots våra protester. Men som jag ser det är både Evans och Henderson för långt borta i rankingen för att kamma hem matchen mot Gustafsson efter en ytterligare eventuell förlust.

Förresten så har Alexander medgett att han fick beskedet om Nogueiras skada dagen efter presentationen i London. Måste vara ett UFC-rekord på hur snabbt någon hoppat av en fajt. Det är en konstig situation. Skadan kan inte ha inträffat samma dag som Alex fick nyheten, för så snabbt tillkännager inte fajters den typen av nyheter. Tvivlar ens på att några kontrakt var påskrivna, och min starka känsla är att det handlar om en förhastad och bristfällig kommunikation mellan brassens management och UFC-ledningen. Inte första gången det sker i UFC.

Av samtliga tänkbara namn som diskuterats är det bara en matchning som Alex har något att vinna på. Ja, bortsett från en ny titelchans. Den är han ju garanterad vid vinst. Om vi bortser från titelchansen har Alex mest att vinna i en fajt mot förre OS-brottaren Cormier. En obesegrad fajter som varit ohotad i sina samtliga tungviktsmatcher varav fyra mot väldigt duktiga veteraner. En framgångsrik insats mot Cormier komma öka Alexanders värde markant och göra honom till en större stjärna. Lika mycket värde som finns i den matchen, lika mycket risk finns det. Ur ett riskminimeringsanpassat synsätt vore givetvis ett mindre duktigt namn att föredra i London den 8 mars. Speciellt med tanke på att konsekvensen blir densamma. Sverige får vid Alex-seger en ny titelchans oavsett om motståndaren heter Cormier eller Mousasi.

Det bästa alternativet är även den svåraste. Mitt personliga val faller på Cormier. Hellre att påbörja städningen innan storfesten börjar än efter.

En Phil Davis-match är trots vänskapsbanden inte omöjlig. Eftersom fajten kommer ske i London lär ”The Mauler” ändå genomgå merparten av sitt läger på hemmaplan på Allstars. I det långa loppet är det oundvikligt.

Att riskminimera eller att ta fajten man har mest att vinna på är en diskussion som faktiskt inte är relevant. Man tar inget utan man får. Även om Alexander, managern Manos Terzitane och tränaren Andreas Michael har sina preferenser är det UFC som har bollen. Eller, man har inte bara bollen utan man äger bollen. Vem försöker vi lura? UFC äger hela fakking bollfabriken. Så är det.

Följ mig gärna på Twitter: @sarpyesil

Krönika tagen från Kimura.se

DELA
Världens bästa redaktion.

LÄMNA ETT SVAR

Skriv kommentar!
Ange namn