oblivion-universal-pictures04

Oblivion är förkrossande vacker, men minst lika rörig och tom på känslor som Tron: Legacy. Joseph Kosinski har fortfarande mycket att lära.

Tjänst: C More

Estetiskt är Oblivion vidunderlig. Det kliniska förhållningssättet till fartyg, vapen, heminredning och kläder fungerar alldeles strålande och leder i några minuter in betraktaren till en helt annan värld – närmare bestämt jorden år 2077. Jack Harper (Tom Cruise) fungerar som en av planetens sista bastioner mot ett – till att börja med – okänt och odefinierbart hot som redan 60 år tidigare lämnat vår planet ödslig och kall.

Harper ingår i underhållsstyrkan som ansvarar för att reparera patrullerande robotar, maskiner som har till uppgift att skydda rymdstationen Tets svävande kraftverk från angrepp från utomjordingarna, samtidigt som de mödosamt samlar havsvatten och gör sig redo för att lämna jorden för alltid. Tillsammans med sin kvinnliga partner Victoria Olsen (Andrea Riseborough) tar Harper ofta en avstickare upp till ytan för att inspektera maskineriet, och det är under ett av dessa uppdrag som han snubblar på något som vänder upp och ned på tillvaron.

Jack Harper hemsöks nämligen av drömmar, en glimt av ett (kanske) sedan länge glömt förflutet där han träffade en okänd kvinna i Empire State Building. Vem hon är, hur hon passar in i hans värld, kan han inte få rätsida på. När han samlar in minnessaker från det ödelagda Manhattans raserade byggnader och sönderbombade t-banestationer går det upp för honom att allt kanske inte ligger till precis som han blivit tillsagd. Det lurar någonting under ytan.

Hade Oblivion nöjt sig med att berätta den historien och bara lagt till lite överraskningar i handlingen, kunde regissören Joseph Kosinski ha tagit det här filmprojektet säkert i hamn, men i stället skruvar han till handlingen utan att ha den tyngd i vare sig karaktärer eller berättande som krävs för att fylla ut de 124 minuterna. I den ena ögonblicket är det en historia om Harpers identitet, i nästa ögonblick ett drama om en grupp överlevande som försöker klara sig i en högteknologisk värld. Oblivion vill först vara en actionfilm och sedan en intelligent film.

Kosinski lånar frikostigt från filmer som Moon, The Omega Man och Minority Report, men förmår inte backa upp sina influenser och ge uttryck för verklig förnyelse. Tom Cruise, som man antingen älskar eller hatar, spelar sin roll övertygande, men han lämnas i ett dialog- och karaktärmässigt tomrum tillsammans med Morgan Freeman och danske Nikolaj Coster-Waldau. De fungerar som skyltfönster i en science fiction-historia som aldrig riktigt fångar eller överraskar. Och det är synd, för Oblivions lager under lager-sätt att berätta historien är rätt intressant. Som tittare fångas man först av filmens premiss med en värld pressad till bristningsgränsen av krig och rymdväsen, men när brickorna faller på plats blir allting bara mer och mer ordinärt och tråkigt. Filmen lämnar nämligen allt för mycket åt tittarna, och är ändå så rädd att tappa smulor på golvet att den ibland blir övertydlig och förklarar detaljer i långa flashbacks. Själva avslutningen, som är lånad direkt från Roland Emmerichs 90-talsfilms Independence Day, är ett enda stort antiklimax.

Oblivion är skaplig underhållning, men filmen törs inte gå på djupet med de teman som den presenterar. Problematiken kring identitet, kärlek, minnen och perspektiv skulle kunna bli intressant, men lika snabbt som detta introduceras så är det över, allt medan Cruise fortsätter att skjuta mördarrobotar i djupa raviner.

Betyg: 3/6

Se också

Elysium:
Matt Damon gör uppror mot eliten på rymdstationen Elysium, där toppskiktet lever i lyx medan jordens befolkning är sjuk och hungrig.

Guardians of the Galaxy:
Galaxens mest udda grupp av superhjältar tar upp kampen med Ronan, en intergalaktisk skurk som drömmer om världsherravälde.

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.