dodso

Detta är en lång krönika om splatterfilm, nazizombies och en urusel, fem år gammal recension. Jag förstår om ni inte orkar läsa den, men jag rekommenderar det ändå.

Jag hyser en förkärlek till splatterfilm. Ända sedan jag i alldeles för unga år såg Peter Jacksons Bad Taste har denna genre fascinerat mig, och stannat kvar. Det finns en lekfullhet i dylika produktioner där det äckliga kombineras med humor, och där en flygande tunntarm lockar till skratt istället för skräck. Svensk film har, troligtvis tack vare sina rostiga traditioner, varit i en enad kritikerkårs ögon lyckligt beskonad från detta ”trams”. Ett litet försök kom i Evil Ed (1995), annars kan jag inte dra mig till minnes några produktioner med vettig spridning (rätta mig om jag har fel, anser själv inte att en tv-serie där c-kändisar slaktas som något värt att nämna). I höstas såg jag en tidig visning av nästa svenska försök; American Burger, en film som (omedvetet) följer ekot från den allra första splatterfilmen (Blood Feast), och vidare till tidigare nämnda Bad Taste (alla tre filmer om temat mat producerad av människokött).

American Burger följer en amerikansk skolklass som under en klassresa hamnar i kvarnen hos en nordeuropeisk hamburgekedja. Idén låter underhållande och för en splatterfantast som ett måste. Dock föll filmen (i mina ögon) pladask, både tack vare ett väldigt fantasilöst splatter och ett ibland omotiverat trögt klipptempo, men också när filmens regissör och manusförfattare både bad om ursäkt för filmen innan (och efter visning) och även svarade att inspiration hade inhämtats från filmer som Pretty in Pink och American Pie. Med detta menades att de fokuserade på att parodiera stereotyper som ”sportfånen”, ”blondinen”, ”nörden” med flera, utan att inse att en splatterfilm behöver mer än så.

Och NU till syftet med dennna krönika: ”mer än så” är precis vad geniet Tommy Wirkola levererar i den vansinnigt *infoga valfritt superlativ* nazizombiesplatterfilmen Död Snö 2: Red vs Dead. Min vana trogen kommer jag inte rapa upp handling, men som splatterfantast får du ALLA dina önskningar uppfyllda. Den är snygg, innovativ, blodig, slemmig, rolig och väldigt, väldigt välgjord. Det är nästa generations Bad Taste, och den kommer från vårt grannland Norge. Som vanligt när jag har sett en bra film googlade jag för att se vad de svenska tidningarna hade att säga om detta mästerverk, och hittade i princip ingenting. Inte en rad i kvällstidningarna, måhända har den nämnts i någon morgonsoffa, men dessa recensioner blir väldigt sällan tillräckligt virala för senare spridning. Moviezine hade (såklart) en väldigt rättvis recension (4 av 5), fullt förståeligt då skribenterna där är av rätt generation och inte enbart anser att en film inte är en film om det inte står Roy Andersson på konvolutet.

Jag hittade faktiskt en recension från Svenska Dagbladet, inte på Död Snö 2, utan av den första filmen (Död Snö från 2009). Jag hade kunnat låta denna gamla recension passera, men den var så tafatt och dåligt skriven att jag kände mig tvungen att på något sätt återge den (vilket sätt är då bättre än att skriva en hyllningskrönika till Tommy Wirkola och där smyga in kritiken mot kritiken). Ni som har sett (och uppskattat) minst en splatterfilm eller i alla fall en zombiefilm skulle utan att blinka falla för både handling, skådespeleri, humor och splatter i Död Snö (säkerligen skulle alla ni andra fastna också). En person som inte har sett någon dylik film är den stackare på SvD som troligtvis i brist på Roy Andersson-produktioner 2009 sattes på att skriva en text om just Död Snö.

Produktionen bakom Död Snö har humor, och detta syns på konvoluten, exempelvis ”Ein, zwei, DIE”, ”Heil Five”, och även den sarkastiska kängan ”Den bästa nazi-zombie-splatterfilmen som någonsin gjorts. I Norge”. Här kände SvD:s recensent sig tvungen att skriva ut (så ingen missade poängen, utan trodde att ovanstående fras var en flirt till en lång tradition av liknande filmer) ”Och det stämmer säkert. För det har väl inte gjorts så många sådana filmer tidigare i Norge”, redan här vet vi som läser texten att recensenten helt saknar bedömningsförmågan över vad som är satir och seriöst.

Vidare skriver hen att ”Det skojas i den vita snön, men vi förstår att något otäckt kommer att hända när mobilen saknar täckning.” (att filmen heter Död Snö, eller att det på konvolutet/affischen kan beskådas en nazist med avhugget huvud och med blodet sprutande hintade inte om detta). Hen gör även det katastrofala misstaget att para ihop Död Snö med Scream: Död snö är i samma skräckgenre som de självbespeglande Scream-filmerna, där personerna redan från början jämför sin situation med den i andra skräckfilmer.”. Här kan jag nämna att bara för att det är blod i en film, eller att det ges popkulturella inom genre-referenser så kan den inte jämföras med valfri skräckfilm (jag skulle kunna utveckla detta, men ni som orkat läsa såhär långt hade definitivt slutat om så var fallet).

Nästa slutsats recensenten drar är följande: ”De [karaktärerna] agerar som om de är med i en sitcom med tid att avfyra roliga oneliners istället för i en fasansfull verklighet.”. Här har hen helt missat att genren skräck/komedi (splatter) helt existerar, utan sitter hela filmen igenom utan att se något som helst humoristiskt inslag, och uppenbarligen tror att filmen (hur coolt det än hade varit) är en dokumentär. Sista floskeln jag tänker delge er är följande passage: ”Filmens bästa inslag är utedasset. Skräcken att gå ut mitt i natten för att uträtta sina behov i ett mörkt skjul och ana att någon lurar utanför kan vi alla känna igen oss i, och ännu värre att någon gömmer sig nere i skittunnan.”  Seriöst!

Jag är ledsen bäste SvD-recensent, men jag har nog aldrig läst ett stycke filmrecension som missar målet så katastrofalt mycket, eller jo, i Borås Tidning gav man en gång bort twisten på Source Code, men utöver detta så är denna recension en tragedi på papper. Till nästa gång hoppas jag innerligt att dom sätter någon annan på att….eller just det ja, de har helt skippat Död Snö 2, inte ett enda ord.

Så mina vänner gör man när man inte har något annat sätt att få utlopp för sin ilska – man skriver en krönika och har en väldigt förlåtande chefredaktör som publicerar denna.

Tack för denna gång.

(jag har av någon konstig anledning valt att inte skriva ut namnet på recensenten, vill undvika personangrepp, men här har ni länken: Världshistoriens sämsta recension.)

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here